I min förra post om civil olydnad mot upphovsrätt menar signaturen "Tor" att fildelning inte sker i öppenhet och antyder sålunda att fildelning inte kan anses som civil olydnad. Jag vill påstå motsatsen, för om det är något PirateBay varit väldigt öppna med genom sitt agernade, så är det syftet och målet med sin site: att arbeta mot copyright i dess nuvarande form. Knappast i slutenhet.
"Tor" (Privoxy? ;-) menar också att de kränkningar jag tar upp framför allt har att göra med brottsbekämpningsmetoder och inte med upphovsrätten i sig.
Jag menar att lagar och metoder som rör upphovsrätten är en direkt följd av upphovsrätten. Varför skulle dessa lagar annars ha stiftats? Lagar som är ett resultat av ett massivt lobbyarbete med evig upphovsrätt som ett mål! Det finns heller ingen rimlighet i lagar som enbart värnar om en parts önskemål och helt förbiser allmänintresset. Ingen stöld har begåtts, utan de är till för att skydda någon mot renomme- och ide-snyltning. Vad har det med icke-kommersiell fildelning att göra? Ingenting. Vore det inte för antipiratbyråns, MPAA, RIAA etc etc lobbying och propagandakampanjer då...:
Då skulle vi inte ha speciallagar som ger den ena parten orimliga fördelar.
Då skulle vi inte ha speciallagar som nedvärderar äganderätt till förmån för någons kontrollbehov och penningsug.
Då skulle vi inte ha speciallagar som tvingar ägare av en vara att om och om igen betala upphovsmannen (följerätten).
Då skulle vi inte ha speciallagar där bevisen är på skvallernivå.
Då skulle vi inte ha speciallagar som tillåter husrannsakan mot "vanliga Svenssons" för ett i sig väldigt futtigt brott. Intrångsundersökning var ursprungligen avsett för kriminell eller kommersiell verksamhet som skodde sig eller snyltade på någon annans ideer. (Vilket i och för sig är hela iden med kapitalismen: att bäste kapitalist må vinna. Inte den som kom med iden.)
o.s.v.
Därför tycker jag att upphovsrätten har en mycket stor del i kränkningar av mina rättigheter. Därför anser jag att fildelning kan anses som en form av civil olydnad. Likaså som en röst på Piratpartiet är en subtil form av civil olydnad för den som är medlem i, eller egentligen normalt sympatiserar med ett annat parti.
Ett led att sätta strålkastaren på en orimlig upphovsrätt och den lagstiftning som denna de facto är upphov till.
Rekommendera f.ö. att du läser En uppfinnares syn på upphovsrätt och Många skäl att rösta pirat.
Andra bloggar om piratpartiet, upphovsrätt, fildelning, äganderätt
Visar inlägg med etikett följerätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett följerätt. Visa alla inlägg
onsdag 13 maj 2009
tisdag 12 maj 2009
Civil olydnad mot upphovsrätt
Är fildelningen ett uttryck för civil olydnad? Om man följer Torbjörn Tännsjös resonemang i DN idag är svaret ett rungande ja! Varför det?
TT argumenterar för att det krävs ett verkligt missförhålland, t.ex. att samhälle och institutioner kränker individers grundläggande rättigheter. Kränker upphovsrätten grundläggande rättigheter? I mitt tycke ja, det gör den.
Vilka rättigheter kränker då upphovsrätten? Den kränker:
1) min rätt till ägande utan inskränkningar och dolda villkor, och
2) min rätt att fritt yttra mig eller söka efter information, och
3) min personliga integritet och mitt privatliv.
Hur kränker upphovsrätten äganderätten ?
Äganderätten kränks genom begränsningar i hur jag får använda min egendom. T.ex. inskränker kopieringsskydd hur ofta jag får använda ett datorspel. T.ex. inskränker lagar för vem jag får spela min ägda musik. T.ex. kräver lagar att den person jag säljer en tavla till måste betala en straffavgift till den som målade tavlan (s.k. följerätt). Och den kommande ACTA-lagstiftning kan komma att kränka min egendoms rörlighet.
Hur kränker upphovsrätten min yttrandefrihet?
Yttrandefriheten kränks genom att t.ex. hot om orimliga bötesbelopp får mig att t.ex. avstå från att fritt söka och tillgå information. Jag kan komma i valet mellan min rätt och risken att bli utblottad och utfattig. Yttrandefriheten kränks genom att väghållaren, d.v.s. ISP:n tvingas att hindra mig att nå önskad information genom t.ex. trafikfilter eller avstängning från vägen, d.v.s. "nätet".
Hur kränker upphovsrätten min personliga integritet?
Genom att upphovsrättsinnehavare begår intrång på min utrustning. Genom att IPRED-lagen tillåter rättighetsinnehavaren rättsliga åtgärder baserade på förvanskade bevis (t.ex. i datorprogram redigerade skärmbilder, se t.ex. E-phones inlaga). Lagen ger mig inte ens rätt att försvara mig eller bemöta anklagelsen förrän efter intrånget i mitt hem (enmånadsregeln). M.a.o. jag riskerar husundersökning och intrång i mitt privatliv på vad som är på gränsen till falska bevis.
Utöver ovan är lagstiftningen kring upphovsrätt inte proportionell utan ger orimliga och orättmätiga fördelar till den som har mycket mycket pengar. Att klämma åt vanliga medborgare. Sistnämnda är MPAA och RIAAs uttalade taktik för att skrämma användare med personlig bankrutt eller orimliga fängelsestraff. Vem vågar hävda sin rätt under sådana förutsättningar?
Kort sagt: IPRED-lagen suger rejält eftersom en anklagad och medellös inte har några vettiga möjligheter att försvara sig; och vi är alla medellösa jämfört med MPAA/RIAA och deras svenska hejdukar. Det är inte ett rättssamhälle när lagstiftning är ett beställningsjobb från ett starkt särintresse med målsättningen att genomdriva evig upphovsrätt. Ja du läste rätt!
För att citera kongressledamoten Mary Bono angående lobbyarbetet för förlängd copyright i USA:
"Sonny wanted the term of copyright protection to last forever. I am informed by staff that such a change would violate the Constitution. I invite all of you to work with me to strengthen our copyright laws in all of the ways available to us. As you know, there is also Jack Valenti's* proposal for term to last forever less one day. Perhaps the Committee may look at that next Congress."**
Evig upphovsrätt är alltså målet. Evig upphovsrätt! Smaka på den. (Detta är alltså målet som föreningarna domare Norström är med i har. Ojävig, jo tack.)
Sist ställer TT upp kravet att ingen ska bli lidande av den civila olydnaden. Kan någon tänkas bli lidande av civila olydnad mot en upphovsrätt som vill all dessa inskränkningar? Nej inga skadelidande finns. All opartisk forskning visar att inga skadelidande finns. Det verkar t.o.m som civil olydnad mot upphovsrätten gangnar rättighetshavarna. Man kan fråga sig om inte PirateBay tjänade pengar åt bolagen?
Finns det något politiskt alternativ som försöker skydda mina rättigheter?
Jag kan idag bara se ett alternativ som finns för att skydda min egendom, mitt privatliv, min äganderätt och min yttrandefrihet. Det är Piratpartiet och ett fåtal politiker. Därför kan de räkna med min röst trots att jag inte är piratpartist.
Andra bloggar om piratpartiet, upphovsrätt, fildelning, äganderätt, T Norström
______________
*Dåvarande ordförande för MPAA
**Congressional Record, 7 October 1998, page H9952. (I början på 1:a kolumnen.)
TT argumenterar för att det krävs ett verkligt missförhålland, t.ex. att samhälle och institutioner kränker individers grundläggande rättigheter. Kränker upphovsrätten grundläggande rättigheter? I mitt tycke ja, det gör den.
Vilka rättigheter kränker då upphovsrätten? Den kränker:
1) min rätt till ägande utan inskränkningar och dolda villkor, och
2) min rätt att fritt yttra mig eller söka efter information, och
3) min personliga integritet och mitt privatliv.
Hur kränker upphovsrätten äganderätten ?
Äganderätten kränks genom begränsningar i hur jag får använda min egendom. T.ex. inskränker kopieringsskydd hur ofta jag får använda ett datorspel. T.ex. inskränker lagar för vem jag får spela min ägda musik. T.ex. kräver lagar att den person jag säljer en tavla till måste betala en straffavgift till den som målade tavlan (s.k. följerätt). Och den kommande ACTA-lagstiftning kan komma att kränka min egendoms rörlighet.
Hur kränker upphovsrätten min yttrandefrihet?
Yttrandefriheten kränks genom att t.ex. hot om orimliga bötesbelopp får mig att t.ex. avstå från att fritt söka och tillgå information. Jag kan komma i valet mellan min rätt och risken att bli utblottad och utfattig. Yttrandefriheten kränks genom att väghållaren, d.v.s. ISP:n tvingas att hindra mig att nå önskad information genom t.ex. trafikfilter eller avstängning från vägen, d.v.s. "nätet".
Hur kränker upphovsrätten min personliga integritet?
Genom att upphovsrättsinnehavare begår intrång på min utrustning. Genom att IPRED-lagen tillåter rättighetsinnehavaren rättsliga åtgärder baserade på förvanskade bevis (t.ex. i datorprogram redigerade skärmbilder, se t.ex. E-phones inlaga). Lagen ger mig inte ens rätt att försvara mig eller bemöta anklagelsen förrän efter intrånget i mitt hem (enmånadsregeln). M.a.o. jag riskerar husundersökning och intrång i mitt privatliv på vad som är på gränsen till falska bevis.
Utöver ovan är lagstiftningen kring upphovsrätt inte proportionell utan ger orimliga och orättmätiga fördelar till den som har mycket mycket pengar. Att klämma åt vanliga medborgare. Sistnämnda är MPAA och RIAAs uttalade taktik för att skrämma användare med personlig bankrutt eller orimliga fängelsestraff. Vem vågar hävda sin rätt under sådana förutsättningar?
Kort sagt: IPRED-lagen suger rejält eftersom en anklagad och medellös inte har några vettiga möjligheter att försvara sig; och vi är alla medellösa jämfört med MPAA/RIAA och deras svenska hejdukar. Det är inte ett rättssamhälle när lagstiftning är ett beställningsjobb från ett starkt särintresse med målsättningen att genomdriva evig upphovsrätt. Ja du läste rätt!
För att citera kongressledamoten Mary Bono angående lobbyarbetet för förlängd copyright i USA:
"Sonny wanted the term of copyright protection to last forever. I am informed by staff that such a change would violate the Constitution. I invite all of you to work with me to strengthen our copyright laws in all of the ways available to us. As you know, there is also Jack Valenti's* proposal for term to last forever less one day. Perhaps the Committee may look at that next Congress."**
Evig upphovsrätt är alltså målet. Evig upphovsrätt! Smaka på den. (Detta är alltså målet som föreningarna domare Norström är med i har. Ojävig, jo tack.)
Sist ställer TT upp kravet att ingen ska bli lidande av den civila olydnaden. Kan någon tänkas bli lidande av civila olydnad mot en upphovsrätt som vill all dessa inskränkningar? Nej inga skadelidande finns. All opartisk forskning visar att inga skadelidande finns. Det verkar t.o.m som civil olydnad mot upphovsrätten gangnar rättighetshavarna. Man kan fråga sig om inte PirateBay tjänade pengar åt bolagen?
Finns det något politiskt alternativ som försöker skydda mina rättigheter?
Jag kan idag bara se ett alternativ som finns för att skydda min egendom, mitt privatliv, min äganderätt och min yttrandefrihet. Det är Piratpartiet och ett fåtal politiker. Därför kan de räkna med min röst trots att jag inte är piratpartist.
Andra bloggar om piratpartiet, upphovsrätt, fildelning, äganderätt, T Norström
______________
*Dåvarande ordförande för MPAA
**Congressional Record, 7 October 1998, page H9952. (I början på 1:a kolumnen.)
fredag 24 april 2009
Konsumenten som modern skuldslav i upphovsmannens våld?
Ja det kan man undra om målsättningen för lagstiftningen om upphovsrätt och följerätt är. När inte ens mina barnbarn slipper att betala för något någons farfar skapat, då är lagstiftningen väldigt snett ute eller ett beställningsjobb.
I morse försökte Thomas Idergard att argumentera för dessa lagar i "Gomorron Sverige" (ca kvart i åtta). Argumentera att de som är för ett rättssäkerhet, brevhemlighet, rätten att uttrycka sig fritt etc -- ja det som kan betraktas som moderata kärnvärden -- är en ung anarkistisk minoritet. Samtidigt försöker Anders Lindesvärd i en artikel på Newsmill argumentera för att det är en "mänsklig rättighet" att inskränka min äganderätt för det jag äger. Han verkar anse att en upphovsman har långtgående rättigheter att styra och ställa med annans egendom. Och till på köpet anför han mänskliga rättigheter, om även ett selektiv urval som lästs som hin håle läser Bibeln.
Hur långt upp i det blå får man vara? Hur kan äganderätten ha perverterats så till den milda grad att man tycker att det man faktiskt inte äger är sitt eget. D.v.s. attityden att det som inte är mitt är stulet och därför skall jag pressa någon på pengar.
Jag är en gubbe som närmar sig 50. Inte anarkist, inte ung. Jag är för äganderätt. Jag är för demokrati. Jag är för yttrandefrihet. Jag är för jämlikhet. Jag är för mänskliga rättigheter.
Men jag anser definitivt att upphovsrätt och följerätt inte längre främjar något av ovan. Och jag känner flera i min ålder som hyser samma eller snarlika åsikter till skillnad från Idergards ankdamm.
Som upphovsrätten och följerätten, varav följerätten verkligen är "en orättmätig styggelse", har utvecklats är dessa numera ett hot mot äganderätt, demokrati och friheter. Jag är faktiskt rejält less på de rabiata anti-demokrater som stöder den orimliga inskränkning i min äganderätt som upphovsrätt och följerätt innebär.
Upphovsrätt är inte än en rätt till ägande och inkomst. Upphovsrätten är ett skydd mot att någon annan tar och kommersialiserar en ide utan att ge den som först hade iden en skälig ersättning, vilket herrarna Idergard och Lindesvärd fått fullständigt om bakfoten. Att upphovsrätten sedan utvecklats till den orimliga lösning som innebär att ersättning skall utgå i upp till i värsta fall 130-150 år är absurt. Vid det laget har upphovsmannen sedan länge tappat all rätt till ekonomisk kompensation i min mening.
Förmår man inte kommersialisera sin ide och tjäna pengar på den inom 10-20 år, då har man förverkat rätten till den. Antingen är ingen intresserad av produkten eller så är man inkompetent, och oavsett vilket måste man då låta någon annan göra ett försök utan klibbiga krav på pengar. Det är inte en mänsklig rättighet att parasitera på någon annans inkomster, bara för att man blev berömd 40 år senare, eller för att en konsument vill köpa en vara 130 år senare.
Det är inte rimligt att jag ska betala om och om igen för att nyttja den av mig ägda produkten via skumma skatter på lagringsmedia (kassetter, CD, DVD, hårddiskar), på skvalradio i en butik o.s.v. Det är inte heller rimligt att ersättning skall utgå för ett exemplar som inte ens längre är i upphovsmannens ägo, vilket är fallet med följerätten.
Det är inte rimligt att upphovsmannen eller rättighetsinnehavaren skall kunna bestämma hur jag förfogar över mitt rättmätigt ägda och betalda exemplar, vilket är fallet med upphovsrätten. Mitt exemplar är mitt och jag har rätt att göra vad jag vill. Jag har rätt att skapa nya verk, jag har rätt att försäkra mig mot att förlora exemplaret (backup), jag har rätt att använda det som jag vill (t.ex. kopiera till min telefon eller iPod).
Det är definitivt inte en mänsklig rättighet att få betalt en andra gång för egendom man sålt, bara för att köparen lyckas få mer betalt när han säljer det vidare (följerätten).
Det är definitivt inte en mänsklig rättighet att få betalt i upp till 130 år. Det är i min mening en kränkning av mänskliga rättigheter att få betalt så länge, eftersom det förpassar mig till rollen av skuldslav.
Därför är alla kopieringsskydd, PUOPs, regionindelningar o.dyl en inskränkning i min äganderätt. En inskränkning i min mänskliga rättighet att göra vad jag vill med min egendom. En form av slaveri rätt och slätt.
Andra bloggar om upphovsrätt, följerätt, slaveri, skuldslav
I morse försökte Thomas Idergard att argumentera för dessa lagar i "Gomorron Sverige" (ca kvart i åtta). Argumentera att de som är för ett rättssäkerhet, brevhemlighet, rätten att uttrycka sig fritt etc -- ja det som kan betraktas som moderata kärnvärden -- är en ung anarkistisk minoritet. Samtidigt försöker Anders Lindesvärd i en artikel på Newsmill argumentera för att det är en "mänsklig rättighet" att inskränka min äganderätt för det jag äger. Han verkar anse att en upphovsman har långtgående rättigheter att styra och ställa med annans egendom. Och till på köpet anför han mänskliga rättigheter, om även ett selektiv urval som lästs som hin håle läser Bibeln.
Hur långt upp i det blå får man vara? Hur kan äganderätten ha perverterats så till den milda grad att man tycker att det man faktiskt inte äger är sitt eget. D.v.s. attityden att det som inte är mitt är stulet och därför skall jag pressa någon på pengar.
Jag är en gubbe som närmar sig 50. Inte anarkist, inte ung. Jag är för äganderätt. Jag är för demokrati. Jag är för yttrandefrihet. Jag är för jämlikhet. Jag är för mänskliga rättigheter.
Men jag anser definitivt att upphovsrätt och följerätt inte längre främjar något av ovan. Och jag känner flera i min ålder som hyser samma eller snarlika åsikter till skillnad från Idergards ankdamm.
Som upphovsrätten och följerätten, varav följerätten verkligen är "en orättmätig styggelse", har utvecklats är dessa numera ett hot mot äganderätt, demokrati och friheter. Jag är faktiskt rejält less på de rabiata anti-demokrater som stöder den orimliga inskränkning i min äganderätt som upphovsrätt och följerätt innebär.
Upphovsrätt är inte än en rätt till ägande och inkomst. Upphovsrätten är ett skydd mot att någon annan tar och kommersialiserar en ide utan att ge den som först hade iden en skälig ersättning, vilket herrarna Idergard och Lindesvärd fått fullständigt om bakfoten. Att upphovsrätten sedan utvecklats till den orimliga lösning som innebär att ersättning skall utgå i upp till i värsta fall 130-150 år är absurt. Vid det laget har upphovsmannen sedan länge tappat all rätt till ekonomisk kompensation i min mening.
Förmår man inte kommersialisera sin ide och tjäna pengar på den inom 10-20 år, då har man förverkat rätten till den. Antingen är ingen intresserad av produkten eller så är man inkompetent, och oavsett vilket måste man då låta någon annan göra ett försök utan klibbiga krav på pengar. Det är inte en mänsklig rättighet att parasitera på någon annans inkomster, bara för att man blev berömd 40 år senare, eller för att en konsument vill köpa en vara 130 år senare.
Det är inte rimligt att jag ska betala om och om igen för att nyttja den av mig ägda produkten via skumma skatter på lagringsmedia (kassetter, CD, DVD, hårddiskar), på skvalradio i en butik o.s.v. Det är inte heller rimligt att ersättning skall utgå för ett exemplar som inte ens längre är i upphovsmannens ägo, vilket är fallet med följerätten.
Det är inte rimligt att upphovsmannen eller rättighetsinnehavaren skall kunna bestämma hur jag förfogar över mitt rättmätigt ägda och betalda exemplar, vilket är fallet med upphovsrätten. Mitt exemplar är mitt och jag har rätt att göra vad jag vill. Jag har rätt att skapa nya verk, jag har rätt att försäkra mig mot att förlora exemplaret (backup), jag har rätt att använda det som jag vill (t.ex. kopiera till min telefon eller iPod).
Det är definitivt inte en mänsklig rättighet att få betalt en andra gång för egendom man sålt, bara för att köparen lyckas få mer betalt när han säljer det vidare (följerätten).
Det är definitivt inte en mänsklig rättighet att få betalt i upp till 130 år. Det är i min mening en kränkning av mänskliga rättigheter att få betalt så länge, eftersom det förpassar mig till rollen av skuldslav.
Därför är alla kopieringsskydd, PUOPs, regionindelningar o.dyl en inskränkning i min äganderätt. En inskränkning i min mänskliga rättighet att göra vad jag vill med min egendom. En form av slaveri rätt och slätt.
Andra bloggar om upphovsrätt, följerätt, slaveri, skuldslav
söndag 19 april 2009
Är det inte mitt så har du stulit...
Internet har en inställning av att "allt mitt är ditt". Ungefär tvärtom tyckte jag att musik- och medieindustrins inställning kunde beskrivas i fredags när domen mot p-bukten föll.
Deras inställning är närmast: allt som inte redan är mitt måste vara stulet.
Avslutningen på det mest patetiska skådespel en rättssal fått skåda. Särskilt som Carl Lundström också fälldes för medhjälp. Solidariskt betalningsansvar! Ha ha ha, snygg omskrivning för "vi måste även fälla den ende som har pengar". Och vilken perfekt syndabock han är t.v. sin hemvist långt till höger.
I fredags trodde jag heller därför även att det inte kunde finnas mer drakoniskt giriga lagar än upphovsrätten. Jag hade fel, fel, fel. Å ena sidan skapas lagar som med ursäkt av inre fiender (terrorister, pedofiler och fildelare) i bästa post-sovjetiska anda även tillåter åsiktsregistrering, att brev (d.v.s. e-mail) öppnas och läses, att tankar och ord lagras och sparas.
Å andra sidan skapas lagar som delvis förbjuder min äganderätt. En sorts skev hyllning till det post-maoistiska och feodal-kapitalistiska Kinas medborgerliga plikt att tiga och konsumera. "Va' svamlar'an om nu'rå" kanske du nu tycker? Jo jag talar om "följerätten". Har du hört talas om den? Det hade inte i varje fall inte jag -- tills igår lördag. Då topplocket verkligen rök på mig.
Då satt jag nämligen och läste Uppsala Nya i godan ro. Tills jag slog upp lördagsbilagan (090418). Sidan 6-7. Där fanns en supergnällig artikel där ett gäng konstnärer självömkade sig över att de måste ha vanliga jobb för att kunna ägna sig åt sin hobby. Hu vanliga Svensson-jobb... vad hemskt!
Va f.. tänkte jag. Jag skulle också gärna ägna mig åt min hobby på heltid och låta någon annan betala, men jag gnäller ta mig f.n inte över det. Om ingen vill betala det pris jag vill ta för det jag gör, då får jag antingen göra något annat, sänka priset eller producera flera exemplar. Eller hur? Nä nä inte om man är bildkonstnär, då är det otäckt och förolämpande...
Och så kom den riktiga stjärnsmällen som nockade mig totalt: konstnärer har rätt att ta betalt en gång till av mig, dig och alla andra som kan komma att äga verket. Smaka på den du: ta betalt igen om jag eller du säljer tavlan vidare. Stöld säger jag.
Det kallas följerätt. Vadå följerätt? Bakom detta beskedliga ord dolde sig alltså det faktum att konstnären kan stjäla en del av den summa jag säljer en tavla för. Ja du läste rätt. Om jag t.ex. köper en tavla av konstnär XY och säljer den vidare 20 år senare, så kan girigbuken XY komma och kräva mig på pengar. Snacka om helgardering. Säljer XY något för billigt till mig, eller blir XY populär och kan få mera betalt senare, kan denne komma tillbaka till mig och kräva pengar. Av mig. Om jag säljer verket vidare. J..la stöld säger jag.
Snacka om gangstermetoder. Inte undra på att organisationen som hanterar detta heter BUS... maffia-bus (se deras angiverisida). Inte ens de girigaste film- och musikbolagen har ännu lyckats komma på denna fantastiska idé. Att ta betalt för något man inte äger och redan har sålt. Inte en kopia alltså, utan originalet. Tanken svindlar.
Men det är väl bara att vänta och se. Skulle inte förvåna mig om Stalinowsky och Pontler snart mutar fram en ny drakonisk lag som säger att musik och film (CD, DVD etc du lagligen köpt) inte får säljas vidare utan ersättning till film- och musikbolagen. Varför ska de ha sämre villkor än "bildkonstnärer"? Det är ju rejält synd om den "fattiga" medieindustrin. Varför ska medieindustrin gå miste om framtida hypotetiska inkomster?
Om jag billigt säljer en begagnad CD till någon annan har ju nämligen medieindustrin gått miste om en intäkt från ett nyexemplar. Eller hur? Det måste ju vara stöld enligt gängse beräkningsmetoder. En hypotetisk stöld av en hypotetisk intäkt. Jag sålde CDn "för billigt" och har därför undanhållit rättighetsinnehavaren en hypotetiskt vinst. En hypotetisk vinst som självklart ska realiseras och förverkligas med alla maktmedel som står till buds. Ja så resonerar i princip följerätten, så varför ska film- och musikskapare gå miste om denna intäkt de kommande sisådär 150 åren. Javisst ja upphovsmannen är ju sedan länge död då -- men det är inte den giriga industrin som sitter som löss i klädvecken och väntar på ett tillfälle att få suga blod.
Alltså: Allt som inte är mitt måste du ha stulit...
En hypotetisk vinst som på antipirat-Orwellska kallas stöld. Ingen har stulit något, originalet finns kvar, men de hade hypotetiskt kunnat tjäna mera pengar, så det måste vara stöld eller hur? Eller?
Immateriell stöld av något jag inte har. Tänk om jag kunde anklaga folk till höger och vänster för att ha stulit hypotetiska (löne)intäkter från mig. T.ex. stal ju LO-Vanja från mig då hennes lön och de bonusar hon godkände minskade min pension. Eller hur? Ja hypotetiskt alltså. Alltså stöld enligt Pontowsky.
När jag tänker efter så är ju fildelning etc stöld från Pontowsky med, eftersom han inte skulle få sina feta arvoden om han inte hade kunder som hade råd att slösa 10-tals miljoner på att jaga "fildelare".
Puh, där pös lite ånga ut.
Var går egentligen gränsen för en rimlig ersättning?
Varför ska vissa grupper i samhället ha någons sorts helgarderad möjlighet att alltid tjäna pengar. Oavsett vad de gör?
Hur många grupper av parasiter ska jag som vanlig VVV-Svensson försörja?
Odugliga inkompetenta chefer, hobbypulande konstnärer, författare, musiker, filmbolag som säljer skit dyrt--eller i varje fall saker jag inte vill ha, eller definitivt inte är villig att betala 180-230 spänn för!
Och hur ofta ska jag betala för något jag köpt, äger och har. En gång tycker jag! Definitivt inte 100tals gånger genom skumma mer eller mindre eviga upphovsrätts- och följerättsavgifter på kassetband, dvd:er, hårddiskar och vidareförsäljning av t.ex. en tavla eller vas jag äger.
"Parasiternas paradis" som Wolodarski skrev idag (090419) i DN (fast han avsåg givetvis inte detta). För att citera honom vidare "Affärsidén är lika lysande som Pirate Bay, man tjänar pengar på någon annas arbete utan att det kostar något".
Upphovsrätt och följerätt. Ja vad är det egentligen? Jo!, en enda stor fet inskränkning i min äganderätt är det vad de är. Jag är någon sorts j...a slav till filmbolaget, musikern, författaren, musikbolaget, STIM "and you name it". I 70 år. Efter upphovsmannens död :-o Bara för att någon skrivit en låt. En bok. Målat en tavla. 70 år. Efter upphovsmannens död!
Snacka om att kastrera allt vad skapande heter på Mammons giriga altare.
Är det meningen att jag, mina barn och mina barnbarn ska försörja en hoper parasiter. Vad är syftet? Att vi ska bli någon sorts moderna skuldslavar?
Känns uppriktigt sagt som det. Att vi, vanliga konsumenter -- Svenssons av VVV-typ eller ännu längre ned på socialskalan -- är någon sorts slavar som skall betala i evighet för en av patron påhittad skuld? En imaginär skuld! Alltså en immateriell skuld... Är detta rätt och rimligt? Nej, verkligen inte.
Frågorna bara hopar sig. Varför ska ett kludd på en duk eller en bunt ord på ett papper (virtuellt eller fysiskt) vara skyddade i 70 år efter upphovsmannens död? Det är ju helt absurt. Jämför med patent på nyttigheter som t.ex. mediciner som räddar liv: de gäller i 20 år och kan kosta miljarder att ta fram. En tavla kanske tar en månad att skapa (bussigt räknat 10000 i tillverkningskostnad om en genomsnittlig lön och deltid antas) och går lika lätta att mångfaldiga och sälja billigt som den 100000 gånger dyrare medicinen (i tillverkningskostnader alltså)!
Ja jag har fått spel. Ett rabiat mentalt utbrott.
Tänk dig om upphovsrätts- och följerättsskiten gällde ditt hus! Tänk dig en arkitekt som har upphovsrätt och följerätt på ditt hus. Och därför kan reglera hur du får använda / förfoga över rummen, möblerna o.s.v. I 70 år. Efter arkitektens död!!!
Du bygger ett hus. Låt oss säga att det stod nyckelfärdigt 1990. Huset ritades av en arkitekt på 35 vårar. Låt oss anta att arkitekten äger upphovsrätten till ditt hus utseende. Precis som en musiker (ja snarare det musikbolag som äger musikern) äger sin låt.
Enligt upphovsrättslagen måste du då betala en avgift till ARKI-STIM för att du använder (spelar upp) ditt hus varje dag inför publik--alla som går förbi ditt hus och kan se det. Ja de behöver ju inte titta på det eller ens vara intresserade, men den hypotetiska möjligheten finns ju, eller hur? De har ju kunnat ladda ner bilden, iden av huset till sin hjärna, sin blöta organiska hårddisk.
En dag vill du reparera och ändra i ditt hus, men det får du inte. Arkitekten har gjutit in några inner-betongväggar (kallas POUPs på DVD--de begränsningar i DVDn som inskränker din rätt att nyttja filmen du äger--t.ex. att starta filmen omedelbart och slippa FBI-varningarna) i ditt trähus. När du sedan vill måla om och byta fönster får du det inte heller eftersom du gör åverkan på upphovsmannens konstnärliga uttryck och/eller avsikt...
2009 flyttar du och säljer ditt hus. Döm din förvåning när arkitekten knackar på och vill ha 5 procent av köpeskillingen (följerätten) du fick av Berra, som köpte huset.
Åren går och Berra måste betala till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc.
2020 säljer Berra till Anna. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.
Åren går vidare och Anna måste betala sina blodspengar till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc. Anna blir så uppretad över betongväggen att hon låter riva den och ersätta den med en innervägg i trä istället. Pernik Hontén, spion för arkitekternas rättighetsorganisation, ARROgant, upptäcker detta och stämmer Anna, efter att ha krävt ut fakturakopior från hantverkaren.
Anna stäms på 2 miljoner för upphovsrättsligt intrång. Anna är undersköterska och har sparat i halva sitt liv för att hå råd med huset. Hon har inte råd att riskera att betala 100000tals kronor i rättegångskostnader, så hon gör upp i godo om att betala 200000 till ARROgant. Ingen semester på några år för Anna, men hon blir av med utpressaren och blodsugaren.
2040 säljer så Anna till Stina. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.
2041 dör slutligen arkitekten 86 år gammal och Stina tänker: puh!, äntligen slipper jag den gnidiga ockraren. Ha ha ha. Trodde Stina ja. Arkitekten hade barn (eller kanske sålt rättigheterna till Houseideas Inc). Stina drar sitt tunga ok och betalar till ARKI-STIM etc etc.
2050 säljer Stina huset till Hans. Och vad händer då? Jo de blodsugande arvingarna till arkitekten knackar på hennes dörr och vill ha 5% av köpeskillingen för fjärde gången.
Och så här fortsätter det till 2111. Just det du läste rätt till år 2111 ska parasiterna få betalt om och om och om och om igen.
2111!!
Det tar aldrig slut...
Du och jag har blivit ett slags moderna skuldslavar som aldrig riktigt får äga vår bok, film, musik, tavla, konstverk etc.
2111!!
Du och jag har sedan länge avlidit. Dina och mina barn förmodligen också. Men "konstnären", "musikern", "författaren", eller medieföretags-patron fortsätter att pressa oss på pengar. Fortsätter att suga ut oss i evigheters evigheter och vill förlänga tiden.
Är hus-scenariot ovan möjligt? Tja musik och filmindustrin har ju på sätt och lyckats med det, författarna likaså, konstnärerna med! Så varför ska inte arkitekter, husbyggare, stolsbyggare, rörmokare etc. får betalt i all evighet för sina skapelser? Varför ska dessa grupper missgynnas--de ska väl också ha rätt till eviga intäkter och privatspioner i "lagens" namn.
Varför ska jag, en vanlig konsument och Svensson, ha rätt att äga någonting. Jag ska ju konsumera och betala och hålla käft. Inte tänka. Inte säga emot. Inte äga. Inte få bli rik. Bara göra som jag blir tillsagd. Få mina mail lästa och min surfning spionerad på.
Alltså en modern skuldslav och undersåte. Fast piskan är immateriell -- den svider inte i skinnet, bara i plånboken. Men likväl hämmar den tanken och inskränker ordet såsom om den hade slitit upp huden på min rygg.
Åter lugn i sinnet.
Redigerad 2009-04-21.
Andra bloggar om upphovsrätt, följerätt, Pirate Bay, UNT, DN, Wolodarski
Deras inställning är närmast: allt som inte redan är mitt måste vara stulet.
Avslutningen på det mest patetiska skådespel en rättssal fått skåda. Särskilt som Carl Lundström också fälldes för medhjälp. Solidariskt betalningsansvar! Ha ha ha, snygg omskrivning för "vi måste även fälla den ende som har pengar". Och vilken perfekt syndabock han är t.v. sin hemvist långt till höger.
I fredags trodde jag heller därför även att det inte kunde finnas mer drakoniskt giriga lagar än upphovsrätten. Jag hade fel, fel, fel. Å ena sidan skapas lagar som med ursäkt av inre fiender (terrorister, pedofiler och fildelare) i bästa post-sovjetiska anda även tillåter åsiktsregistrering, att brev (d.v.s. e-mail) öppnas och läses, att tankar och ord lagras och sparas.
Å andra sidan skapas lagar som delvis förbjuder min äganderätt. En sorts skev hyllning till det post-maoistiska och feodal-kapitalistiska Kinas medborgerliga plikt att tiga och konsumera. "Va' svamlar'an om nu'rå" kanske du nu tycker? Jo jag talar om "följerätten". Har du hört talas om den? Det hade inte i varje fall inte jag -- tills igår lördag. Då topplocket verkligen rök på mig.
Då satt jag nämligen och läste Uppsala Nya i godan ro. Tills jag slog upp lördagsbilagan (090418). Sidan 6-7. Där fanns en supergnällig artikel där ett gäng konstnärer självömkade sig över att de måste ha vanliga jobb för att kunna ägna sig åt sin hobby. Hu vanliga Svensson-jobb... vad hemskt!
Va f.. tänkte jag. Jag skulle också gärna ägna mig åt min hobby på heltid och låta någon annan betala, men jag gnäller ta mig f.n inte över det. Om ingen vill betala det pris jag vill ta för det jag gör, då får jag antingen göra något annat, sänka priset eller producera flera exemplar. Eller hur? Nä nä inte om man är bildkonstnär, då är det otäckt och förolämpande...
Och så kom den riktiga stjärnsmällen som nockade mig totalt: konstnärer har rätt att ta betalt en gång till av mig, dig och alla andra som kan komma att äga verket. Smaka på den du: ta betalt igen om jag eller du säljer tavlan vidare. Stöld säger jag.
Det kallas följerätt. Vadå följerätt? Bakom detta beskedliga ord dolde sig alltså det faktum att konstnären kan stjäla en del av den summa jag säljer en tavla för. Ja du läste rätt. Om jag t.ex. köper en tavla av konstnär XY och säljer den vidare 20 år senare, så kan girigbuken XY komma och kräva mig på pengar. Snacka om helgardering. Säljer XY något för billigt till mig, eller blir XY populär och kan få mera betalt senare, kan denne komma tillbaka till mig och kräva pengar. Av mig. Om jag säljer verket vidare. J..la stöld säger jag.
Snacka om gangstermetoder. Inte undra på att organisationen som hanterar detta heter BUS... maffia-bus (se deras angiverisida). Inte ens de girigaste film- och musikbolagen har ännu lyckats komma på denna fantastiska idé. Att ta betalt för något man inte äger och redan har sålt. Inte en kopia alltså, utan originalet. Tanken svindlar.
Men det är väl bara att vänta och se. Skulle inte förvåna mig om Stalinowsky och Pontler snart mutar fram en ny drakonisk lag som säger att musik och film (CD, DVD etc du lagligen köpt) inte får säljas vidare utan ersättning till film- och musikbolagen. Varför ska de ha sämre villkor än "bildkonstnärer"? Det är ju rejält synd om den "fattiga" medieindustrin. Varför ska medieindustrin gå miste om framtida hypotetiska inkomster?
Om jag billigt säljer en begagnad CD till någon annan har ju nämligen medieindustrin gått miste om en intäkt från ett nyexemplar. Eller hur? Det måste ju vara stöld enligt gängse beräkningsmetoder. En hypotetisk stöld av en hypotetisk intäkt. Jag sålde CDn "för billigt" och har därför undanhållit rättighetsinnehavaren en hypotetiskt vinst. En hypotetisk vinst som självklart ska realiseras och förverkligas med alla maktmedel som står till buds. Ja så resonerar i princip följerätten, så varför ska film- och musikskapare gå miste om denna intäkt de kommande sisådär 150 åren. Javisst ja upphovsmannen är ju sedan länge död då -- men det är inte den giriga industrin som sitter som löss i klädvecken och väntar på ett tillfälle att få suga blod.
Alltså: Allt som inte är mitt måste du ha stulit...
En hypotetisk vinst som på antipirat-Orwellska kallas stöld. Ingen har stulit något, originalet finns kvar, men de hade hypotetiskt kunnat tjäna mera pengar, så det måste vara stöld eller hur? Eller?
Immateriell stöld av något jag inte har. Tänk om jag kunde anklaga folk till höger och vänster för att ha stulit hypotetiska (löne)intäkter från mig. T.ex. stal ju LO-Vanja från mig då hennes lön och de bonusar hon godkände minskade min pension. Eller hur? Ja hypotetiskt alltså. Alltså stöld enligt Pontowsky.
När jag tänker efter så är ju fildelning etc stöld från Pontowsky med, eftersom han inte skulle få sina feta arvoden om han inte hade kunder som hade råd att slösa 10-tals miljoner på att jaga "fildelare".
Puh, där pös lite ånga ut.
Var går egentligen gränsen för en rimlig ersättning?
Varför ska vissa grupper i samhället ha någons sorts helgarderad möjlighet att alltid tjäna pengar. Oavsett vad de gör?
Hur många grupper av parasiter ska jag som vanlig VVV-Svensson försörja?
Odugliga inkompetenta chefer, hobbypulande konstnärer, författare, musiker, filmbolag som säljer skit dyrt--eller i varje fall saker jag inte vill ha, eller definitivt inte är villig att betala 180-230 spänn för!
Och hur ofta ska jag betala för något jag köpt, äger och har. En gång tycker jag! Definitivt inte 100tals gånger genom skumma mer eller mindre eviga upphovsrätts- och följerättsavgifter på kassetband, dvd:er, hårddiskar och vidareförsäljning av t.ex. en tavla eller vas jag äger.
"Parasiternas paradis" som Wolodarski skrev idag (090419) i DN (fast han avsåg givetvis inte detta). För att citera honom vidare "Affärsidén är lika lysande som Pirate Bay, man tjänar pengar på någon annas arbete utan att det kostar något".
Upphovsrätt och följerätt. Ja vad är det egentligen? Jo!, en enda stor fet inskränkning i min äganderätt är det vad de är. Jag är någon sorts j...a slav till filmbolaget, musikern, författaren, musikbolaget, STIM "and you name it". I 70 år. Efter upphovsmannens död :-o Bara för att någon skrivit en låt. En bok. Målat en tavla. 70 år. Efter upphovsmannens död!
Snacka om att kastrera allt vad skapande heter på Mammons giriga altare.
Är det meningen att jag, mina barn och mina barnbarn ska försörja en hoper parasiter. Vad är syftet? Att vi ska bli någon sorts moderna skuldslavar?
Känns uppriktigt sagt som det. Att vi, vanliga konsumenter -- Svenssons av VVV-typ eller ännu längre ned på socialskalan -- är någon sorts slavar som skall betala i evighet för en av patron påhittad skuld? En imaginär skuld! Alltså en immateriell skuld... Är detta rätt och rimligt? Nej, verkligen inte.
Frågorna bara hopar sig. Varför ska ett kludd på en duk eller en bunt ord på ett papper (virtuellt eller fysiskt) vara skyddade i 70 år efter upphovsmannens död? Det är ju helt absurt. Jämför med patent på nyttigheter som t.ex. mediciner som räddar liv: de gäller i 20 år och kan kosta miljarder att ta fram. En tavla kanske tar en månad att skapa (bussigt räknat 10000 i tillverkningskostnad om en genomsnittlig lön och deltid antas) och går lika lätta att mångfaldiga och sälja billigt som den 100000 gånger dyrare medicinen (i tillverkningskostnader alltså)!
Ja jag har fått spel. Ett rabiat mentalt utbrott.
Tänk dig om upphovsrätts- och följerättsskiten gällde ditt hus! Tänk dig en arkitekt som har upphovsrätt och följerätt på ditt hus. Och därför kan reglera hur du får använda / förfoga över rummen, möblerna o.s.v. I 70 år. Efter arkitektens död!!!
Du bygger ett hus. Låt oss säga att det stod nyckelfärdigt 1990. Huset ritades av en arkitekt på 35 vårar. Låt oss anta att arkitekten äger upphovsrätten till ditt hus utseende. Precis som en musiker (ja snarare det musikbolag som äger musikern) äger sin låt.
Enligt upphovsrättslagen måste du då betala en avgift till ARKI-STIM för att du använder (spelar upp) ditt hus varje dag inför publik--alla som går förbi ditt hus och kan se det. Ja de behöver ju inte titta på det eller ens vara intresserade, men den hypotetiska möjligheten finns ju, eller hur? De har ju kunnat ladda ner bilden, iden av huset till sin hjärna, sin blöta organiska hårddisk.
En dag vill du reparera och ändra i ditt hus, men det får du inte. Arkitekten har gjutit in några inner-betongväggar (kallas POUPs på DVD--de begränsningar i DVDn som inskränker din rätt att nyttja filmen du äger--t.ex. att starta filmen omedelbart och slippa FBI-varningarna) i ditt trähus. När du sedan vill måla om och byta fönster får du det inte heller eftersom du gör åverkan på upphovsmannens konstnärliga uttryck och/eller avsikt...
2009 flyttar du och säljer ditt hus. Döm din förvåning när arkitekten knackar på och vill ha 5 procent av köpeskillingen (följerätten) du fick av Berra, som köpte huset.
Åren går och Berra måste betala till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc.
2020 säljer Berra till Anna. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.
Åren går vidare och Anna måste betala sina blodspengar till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc. Anna blir så uppretad över betongväggen att hon låter riva den och ersätta den med en innervägg i trä istället. Pernik Hontén, spion för arkitekternas rättighetsorganisation, ARROgant, upptäcker detta och stämmer Anna, efter att ha krävt ut fakturakopior från hantverkaren.
Anna stäms på 2 miljoner för upphovsrättsligt intrång. Anna är undersköterska och har sparat i halva sitt liv för att hå råd med huset. Hon har inte råd att riskera att betala 100000tals kronor i rättegångskostnader, så hon gör upp i godo om att betala 200000 till ARROgant. Ingen semester på några år för Anna, men hon blir av med utpressaren och blodsugaren.
2040 säljer så Anna till Stina. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.
2041 dör slutligen arkitekten 86 år gammal och Stina tänker: puh!, äntligen slipper jag den gnidiga ockraren. Ha ha ha. Trodde Stina ja. Arkitekten hade barn (eller kanske sålt rättigheterna till Houseideas Inc). Stina drar sitt tunga ok och betalar till ARKI-STIM etc etc.
2050 säljer Stina huset till Hans. Och vad händer då? Jo de blodsugande arvingarna till arkitekten knackar på hennes dörr och vill ha 5% av köpeskillingen för fjärde gången.
Och så här fortsätter det till 2111. Just det du läste rätt till år 2111 ska parasiterna få betalt om och om och om och om igen.
2111!!
Det tar aldrig slut...
Du och jag har blivit ett slags moderna skuldslavar som aldrig riktigt får äga vår bok, film, musik, tavla, konstverk etc.
2111!!
Du och jag har sedan länge avlidit. Dina och mina barn förmodligen också. Men "konstnären", "musikern", "författaren", eller medieföretags-patron fortsätter att pressa oss på pengar. Fortsätter att suga ut oss i evigheters evigheter och vill förlänga tiden.
Är hus-scenariot ovan möjligt? Tja musik och filmindustrin har ju på sätt och lyckats med det, författarna likaså, konstnärerna med! Så varför ska inte arkitekter, husbyggare, stolsbyggare, rörmokare etc. får betalt i all evighet för sina skapelser? Varför ska dessa grupper missgynnas--de ska väl också ha rätt till eviga intäkter och privatspioner i "lagens" namn.
Varför ska jag, en vanlig konsument och Svensson, ha rätt att äga någonting. Jag ska ju konsumera och betala och hålla käft. Inte tänka. Inte säga emot. Inte äga. Inte få bli rik. Bara göra som jag blir tillsagd. Få mina mail lästa och min surfning spionerad på.
Alltså en modern skuldslav och undersåte. Fast piskan är immateriell -- den svider inte i skinnet, bara i plånboken. Men likväl hämmar den tanken och inskränker ordet såsom om den hade slitit upp huden på min rygg.
Åter lugn i sinnet.
Redigerad 2009-04-21.
Andra bloggar om upphovsrätt, följerätt, Pirate Bay, UNT, DN, Wolodarski
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
