Irrationell upphovsrätt

En upphovsrätt som sträcker sig upp till 70 år efter upphovsmannens död är inte rationell eller till skydd för skapande. Skaparen är död och därav är det omöjligt att upphovsrätten skulle leda till mera skapande. I de flesta fall är det dessutom så att de flesta upphovsmän är bortglömda och outgivna långt långt innan dess, vilket ofta, tack vare upphovsrättens krav, innebär en hämsko på nyskapande och spridande av verk.

Om man sedan betänker att vissa upphovsmän lobbat för evig upphovsrätt, så är det ställt utom tvivel att målsättningen med orimliga skyddstider är andra än skyddet av skapandet och kreativiteten. Dessa är enbart svepskäl för, ja, ren och skär girighet. Ju längre upphovsrätten förlängs desto mer konst, musik, film, text undandras allmänningen och desto mera utarmas kulturlivet. I förlängningen ett sorts, tja, konsumtionsslaveri.

Vad är nyttan med drastiskt nedkortad upphovsrätt, säg max 10 år från verkets offentliggörande? Förenad med en kort, säg, 2-årig upphovsrätt (d.v.s. intjänandemonopol) i samband med återutgivning? Enligt min mening en kraftig vitalisering av kulturlivet och kulturkonsumtionen.

Något som just Pirate Bay visade var att det fanns ett stort intresse för "bortglömda" alster, som annars inte längre utges. PirateBay tillgängliggjorde till "rätt pris" och stimulerade och revitaliserade kulturkonsumtion och nyskapande. Raka motsatsen mot vad upphovsrätten och den absurda tillämpning som t.ex. antipiratbyråns drakoniska insatser inneburit.
_______________
Andra bloggar om Pirate Bay, upphovsrätt