Tog även en efterrätt: "vild choklad från Bolivia" (en vild, ha ha, gissning är att detta ska förmodas vara choklad från Bolivianska Amazonas). Det som dolde sig bakom denna lätt tramsiga amerikaniserade beskrivning, var en chokladkaka med mjukt, rinnigt innanmäte (s.k. fondant eller coulant) med en kula toffee-glass på en bädd av lätt rostade hackade (hassel)nötter vid sidan. På glassen låg ett lövtunt flarn av bränt socker. Chokladen var intressant besk, men jag hade gärna velat smaka den rent och inte i kakform eftersom det förstör det mesta av nyanserna. (Ja ja får väl shoppa runt efter det.) Toffeeglassen var rätt ointressant och smaklös. (Gräddfil ingick även i denna rätt, men detta silltillbehör föredrog jag att vara utan. Hade bara dödat alla andra smaker. Usch, gillar inte...)
Efter efterrätten kom en liten skål med några små runda mjuka mandelkakor (typ madeleinekakor) och en liten chokladkula på en pinne. Detta var en stor antiklimax efter efterrätten. Borde skippas om gästen ätit en söt efterrätt. En sur "citrongele" eller liknande hade däremot inte varit dumt.
Var det värt priset? Nej, med tanke på att en stjärna förpliktigar. Enligt mitt sällskap hade "maten varit bättre förra gången". Krasst så duger det inte med dessa små defekter, och brist på kvalitet i detaljerna och jämnheten, för en restaurang i denna klass. (Serveringen var däremot mycket bra.)
Andra bloggar om Mathias Dahlgren, matbaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar