Är det inte mitt så har du stulit...

Internet har en inställning av att "allt mitt är ditt". Ungefär tvärtom tyckte jag att musik- och medieindustrins inställning kunde beskrivas i fredags när domen mot p-bukten föll.

Deras inställning är närmast: allt som inte redan är mitt måste vara stulet.

Avslutningen på det mest patetiska skådespel en rättssal fått skåda. Särskilt som Carl Lundström också fälldes för medhjälp. Solidariskt betalningsansvar! Ha ha ha, snygg omskrivning för "vi måste även fälla den ende som har pengar". Och vilken perfekt syndabock han är t.v. sin hemvist långt till höger.

I fredags trodde jag heller därför även att det inte kunde finnas mer drakoniskt giriga lagar än upphovsrätten. Jag hade fel, fel, fel. Å ena sidan skapas lagar som med ursäkt av inre fiender (terrorister, pedofiler och fildelare) i bästa post-sovjetiska anda även tillåter åsiktsregistrering, att brev (d.v.s. e-mail) öppnas och läses, att tankar och ord lagras och sparas.

Å andra sidan skapas lagar som delvis förbjuder min äganderätt. En sorts skev hyllning till det post-maoistiska och feodal-kapitalistiska Kinas medborgerliga plikt att tiga och konsumera. "Va' svamlar'an om nu'rå" kanske du nu tycker? Jo jag talar om "följerätten". Har du hört talas om den? Det hade inte i varje fall inte jag -- tills igår lördag. Då topplocket verkligen rök på mig.

Då satt jag nämligen och läste Uppsala Nya i godan ro. Tills jag slog upp lördagsbilagan (090418). Sidan 6-7. Där fanns en supergnällig artikel där ett gäng konstnärer självömkade sig över att de måste ha vanliga jobb för att kunna ägna sig åt sin hobby. Hu vanliga Svensson-jobb... vad hemskt!

Va f.. tänkte jag. Jag skulle också gärna ägna mig åt min hobby på heltid och låta någon annan betala, men jag gnäller ta mig f.n inte över det. Om ingen vill betala det pris jag vill ta för det jag gör, då får jag antingen göra något annat, sänka priset eller producera flera exemplar. Eller hur? Nä nä inte om man är bildkonstnär, då är det otäckt och förolämpande...

Och så kom den riktiga stjärnsmällen som nockade mig totalt: konstnärer har rätt att ta betalt en gång till av mig, dig och alla andra som kan komma att äga verket. Smaka på den du: ta betalt igen om jag eller du säljer tavlan vidare. Stöld säger jag.

Det kallas följerätt. Vadå följerätt? Bakom detta beskedliga ord dolde sig alltså det faktum att konstnären kan stjäla en del av den summa jag säljer en tavla för. Ja du läste rätt. Om jag t.ex. köper en tavla av konstnär XY och säljer den vidare 20 år senare, så kan girigbuken XY komma och kräva mig på pengar. Snacka om helgardering. Säljer XY något för billigt till mig, eller blir XY populär och kan få mera betalt senare, kan denne komma tillbaka till mig och kräva pengar. Av mig. Om jag säljer verket vidare. J..la stöld säger jag.

Snacka om gangstermetoder. Inte undra på att organisationen som hanterar detta heter BUS... maffia-bus (se deras angiverisida). Inte ens de girigaste film- och musikbolagen har ännu lyckats komma på denna fantastiska idé. Att ta betalt för något man inte äger och redan har sålt. Inte en kopia alltså, utan originalet. Tanken svindlar.

Men det är väl bara att vänta och se. Skulle inte förvåna mig om Stalinowsky och Pontler snart mutar fram en ny drakonisk lag som säger att musik och film (CD, DVD etc du lagligen köpt) inte får säljas vidare utan ersättning till film- och musikbolagen. Varför ska de ha sämre villkor än "bildkonstnärer"? Det är ju rejält synd om den "fattiga" medieindustrin. Varför ska medieindustrin gå miste om framtida hypotetiska inkomster?

Om jag billigt säljer en begagnad CD till någon annan har ju nämligen medieindustrin gått miste om en intäkt från ett nyexemplar. Eller hur? Det måste ju vara stöld enligt gängse beräkningsmetoder. En hypotetisk stöld av en hypotetisk intäkt. Jag sålde CDn "för billigt" och har därför undanhållit rättighetsinnehavaren en hypotetiskt vinst. En hypotetisk vinst som självklart ska realiseras och förverkligas med alla maktmedel som står till buds. Ja så resonerar i princip följerätten, så varför ska film- och musikskapare gå miste om denna intäkt de kommande sisådär 150 åren. Javisst ja upphovsmannen är ju sedan länge död då -- men det är inte den giriga industrin som sitter som löss i klädvecken och väntar på ett tillfälle att få suga blod.

Alltså: Allt som inte är mitt måste du ha stulit...

En hypotetisk vinst som på antipirat-Orwellska kallas stöld. Ingen har stulit något, originalet finns kvar, men de hade hypotetiskt kunnat tjäna mera pengar, så det måste vara stöld eller hur? Eller?

Immateriell stöld av något jag inte har. Tänk om jag kunde anklaga folk till höger och vänster för att ha stulit hypotetiska (löne)intäkter från mig. T.ex. stal ju LO-Vanja från mig då hennes lön och de bonusar hon godkände minskade min pension. Eller hur? Ja hypotetiskt alltså. Alltså stöld enligt Pontowsky.

När jag tänker efter så är ju fildelning etc stöld från Pontowsky med, eftersom han inte skulle få sina feta arvoden om han inte hade kunder som hade råd att slösa 10-tals miljoner på att jaga "fildelare".

Puh, där pös lite ånga ut.

Var går egentligen gränsen för en rimlig ersättning?

Varför ska vissa grupper i samhället ha någons sorts helgarderad möjlighet att alltid tjäna pengar. Oavsett vad de gör?

Hur många grupper av parasiter ska jag som vanlig VVV-Svensson försörja?

Odugliga inkompetenta chefer, hobbypulande konstnärer, författare, musiker, filmbolag som säljer skit dyrt--eller i varje fall saker jag inte vill ha, eller definitivt inte är villig att betala 180-230 spänn för!

Och hur ofta ska jag betala för något jag köpt, äger och har. En gång tycker jag! Definitivt inte 100tals gånger genom skumma mer eller mindre eviga upphovsrätts- och följerättsavgifter på kassetband, dvd:er, hårddiskar och vidareförsäljning av t.ex. en tavla eller vas jag äger.

"Parasiternas paradis" som Wolodarski skrev idag (090419) i DN (fast han avsåg givetvis inte detta). För att citera honom vidare "Affärsidén är lika lysande som Pirate Bay, man tjänar pengar på någon annas arbete utan att det kostar något".

Upphovsrätt och följerätt. Ja vad är det egentligen? Jo!, en enda stor fet inskränkning i min äganderätt är det vad de är. Jag är någon sorts j...a slav till filmbolaget, musikern, författaren, musikbolaget, STIM "and you name it". I 70 år. Efter upphovsmannens död :-o Bara för att någon skrivit en låt. En bok. Målat en tavla. 70 år. Efter upphovsmannens död!

Snacka om att kastrera allt vad skapande heter på Mammons giriga altare.

Är det meningen att jag, mina barn och mina barnbarn ska försörja en hoper parasiter. Vad är syftet? Att vi ska bli någon sorts moderna skuldslavar?

Känns uppriktigt sagt som det. Att vi, vanliga konsumenter -- Svenssons av VVV-typ eller ännu längre ned på socialskalan -- är någon sorts slavar som skall betala i evighet för en av patron påhittad skuld? En imaginär skuld! Alltså en immateriell skuld... Är detta rätt och rimligt? Nej, verkligen inte.

Frågorna bara hopar sig. Varför ska ett kludd på en duk eller en bunt ord på ett papper (virtuellt eller fysiskt) vara skyddade i 70 år efter upphovsmannens död? Det är ju helt absurt. Jämför med patent på nyttigheter som t.ex. mediciner som räddar liv: de gäller i 20 år och kan kosta miljarder att ta fram. En tavla kanske tar en månad att skapa (bussigt räknat 10000 i tillverkningskostnad om en genomsnittlig lön och deltid antas) och går lika lätta att mångfaldiga och sälja billigt som den 100000 gånger dyrare medicinen (i tillverkningskostnader alltså)!

Ja jag har fått spel. Ett rabiat mentalt utbrott.

Tänk dig om upphovsrätts- och följerättsskiten gällde ditt hus! Tänk dig en arkitekt som har upphovsrätt och följerätt på ditt hus. Och därför kan reglera hur du får använda / förfoga över rummen, möblerna o.s.v. I 70 år. Efter arkitektens död!!!

Du bygger ett hus. Låt oss säga att det stod nyckelfärdigt 1990. Huset ritades av en arkitekt på 35 vårar. Låt oss anta att arkitekten äger upphovsrätten till ditt hus utseende. Precis som en musiker (ja snarare det musikbolag som äger musikern) äger sin låt.

Enligt upphovsrättslagen måste du då betala en avgift till ARKI-STIM för att du använder (spelar upp) ditt hus varje dag inför publik--alla som går förbi ditt hus och kan se det. Ja de behöver ju inte titta på det eller ens vara intresserade, men den hypotetiska möjligheten finns ju, eller hur? De har ju kunnat ladda ner bilden, iden av huset till sin hjärna, sin blöta organiska hårddisk.

En dag vill du reparera och ändra i ditt hus, men det får du inte. Arkitekten har gjutit in några inner-betongväggar (kallas POUPs på DVD--de begränsningar i DVDn som inskränker din rätt att nyttja filmen du äger--t.ex. att starta filmen omedelbart och slippa FBI-varningarna) i ditt trähus. När du sedan vill måla om och byta fönster får du det inte heller eftersom du gör åverkan på upphovsmannens konstnärliga uttryck och/eller avsikt...

2009 flyttar du och säljer ditt hus. Döm din förvåning när arkitekten knackar på och vill ha 5 procent av köpeskillingen (följerätten) du fick av Berra, som köpte huset.

Åren går och Berra måste betala till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc.

2020 säljer Berra till Anna. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.

Åren går vidare och Anna måste betala sina blodspengar till ARKI-STIM för att bo i huset och får inte heller ändra etc. Anna blir så uppretad över betongväggen att hon låter riva den och ersätta den med en innervägg i trä istället. Pernik Hontén, spion för arkitekternas rättighetsorganisation, ARROgant, upptäcker detta och stämmer Anna, efter att ha krävt ut fakturakopior från hantverkaren.

Anna stäms på 2 miljoner för upphovsrättsligt intrång. Anna är undersköterska och har sparat i halva sitt liv för att hå råd med huset. Hon har inte råd att riskera att betala 100000tals kronor i rättegångskostnader, så hon gör upp i godo om att betala 200000 till ARROgant. Ingen semester på några år för Anna, men hon blir av med utpressaren och blodsugaren.

2040 säljer så Anna till Stina. Återigen knackar arkitekten på och vill ha 5% av köpeskillingen.

2041 dör slutligen arkitekten 86 år gammal och Stina tänker: puh!, äntligen slipper jag den gnidiga ockraren. Ha ha ha. Trodde Stina ja. Arkitekten hade barn (eller kanske sålt rättigheterna till Houseideas Inc). Stina drar sitt tunga ok och betalar till ARKI-STIM etc etc.

2050 säljer Stina huset till Hans. Och vad händer då? Jo de blodsugande arvingarna till arkitekten knackar på hennes dörr och vill ha 5% av köpeskillingen för fjärde gången.

Och så här fortsätter det till 2111. Just det du läste rätt till år 2111 ska parasiterna få betalt om och om och om och om igen.

2111!!

Det tar aldrig slut...

Du och jag har blivit ett slags moderna skuldslavar som aldrig riktigt får äga vår bok, film, musik, tavla, konstverk etc.

2111!!

Du och jag har sedan länge avlidit. Dina och mina barn förmodligen också. Men "konstnären", "musikern", "författaren", eller medieföretags-patron fortsätter att pressa oss på pengar. Fortsätter att suga ut oss i evigheters evigheter och vill förlänga tiden.

Är hus-scenariot ovan möjligt? Tja musik och filmindustrin har ju på sätt och lyckats med det, författarna likaså, konstnärerna med! Så varför ska inte arkitekter, husbyggare, stolsbyggare, rörmokare etc. får betalt i all evighet för sina skapelser? Varför ska dessa grupper missgynnas--de ska väl också ha rätt till eviga intäkter och privatspioner i "lagens" namn.

Varför ska jag, en vanlig konsument och Svensson, ha rätt att äga någonting. Jag ska ju konsumera och betala och hålla käft. Inte tänka. Inte säga emot. Inte äga. Inte få bli rik. Bara göra som jag blir tillsagd. Få mina mail lästa och min surfning spionerad på.

Alltså en modern skuldslav och undersåte. Fast piskan är immateriell -- den svider inte i skinnet, bara i plånboken. Men likväl hämmar den tanken och inskränker ordet såsom om den hade slitit upp huden på min rygg.

Åter lugn i sinnet.

Redigerad 2009-04-21.
Andra bloggar om upphovsrätt, följerätt, Pirate Bay, UNT, DN, Wolodarski