Om debattfrihet

På DN kulturdebatt (sida 5) skriver Malin U idag att det inte finns förbjudna ämnen i religionsdebatten. Men det gör det ju just. Anledningen till polariseringen är att det finns få nyanser. För så fort nyanserna kommer fram -- de nyanser som kan öka förståelsen och balansera debatten -- så åker ändå fobi- och extremistkortet fram. Och DN-artikeln är ett bra exempel på det när förf. konstant drar paralleller till rasism och högerextremism (ett fult debattknep för att klistra på meningsmotståndaren åsikter denne inte omfattar) när hon exemplifierar att ett explicit debattförbud inte finns.

Hon anser att man helt enkelt får tåla rallarsvingar i "åsiktsbrytandet". Problemet är bara det att de flesta inte uppskattar att få muntliga eller skriftliga glåpord kastade efter sig om och när de vågar öppna munnen. De anser inte att de "bryter" åsikter, de anser att de byter åsikter och vill förmodligen resonera i sansad och lugn ton.

För hur många uppskattar att kallas rasist, extremist och fobiker så fort de dristar sig till att ifrågasätta religiösa anspråk. Hur många uppskattar att svepande beskyllas för att "kör[a] med samma retorik [som högerextremisterna]", om de kritiserar (fel) religion.

Alla religioner måste tåla granskning och alla religioner måste få granskas. Precis som vilka andra ideologier som helst.

Genom att påstå att religionskritik är "diskret lagda rasister[s]" sätt "att dölja fientlighet mot etniska grupper". Genom att påstå att hon "är trött på offerdramaturgin" och "dess retoriska förbindelser med högerextremismen". Och genom att slutligen vrida till artikeln till att handla om SD istället för ett torn i Schweiz...

Så har hon just gett ett fullgott exempel på den typ av exkluderande samtalston och fördömande retorik, som lika effektivt som ett debattförbud, sätter munkavle på de flesta som inte finner någon tjusning i den typen av symboldebatt. Och som därför ger upphov till just de känslor av alienation och åsiktsförbud som uppenbarligen vissa upplever. Upplever utan någon retorisk eller dold avsikt.

Det är först när nyanserna tillåts. När hela skalan från svart till vitt kan diskuteras i all dess regnbågens färger, utan att ta till glåpord, fördömande tonfall och "association by guilt"-knep, som förståelsen och toleransen ökar. Det är först när nyanserna tillåts som det demokratiska samtalet kan utvecklas och leda framåt. Men förståelse innebär inte att demokrati, jämlikhet eller åsiktsfrihet måste underordna sig religiösa krav på lydnad, könsunderkastelse och blind tro.

Jag må vara naiv, men i min lilla värld innebär förståelse att man sansat kan resonera om olika företeelser som helst, och förhoppningsvis kunna acceptera att man inte alltid kan få som man vill, även om man skriker högst. I min lilla naiva värld måste man kanske anpassa sig efter universella värden som står över religionens och den etniska gruppens krav på konformism, tabu och tradition.

Andra bloggar om Schweiz, elit, demokrati, extremister, integritet, mänskliga rättigheter, åsiktsfrihet, torn.