Maktanspråk och samförstånd

Debatten om Schweiz folkomröstning rasar vidare. Vissa debattörer får det att verka som ett helt folk drabbats av xyz-fobi eller -allergi. Är det verkligen ett så enkelt svart-vitt ämne? Nej! Vad som kan se ut som ett oskyldigt önskemål om att bygga ett torn är inte nödvändigtvis det. För det handlar om maktanspråk.

Det handlar om att få muta in sitt territorium. Om att få sätta ner sin bopåle och hägna in sin mark. Om att få pinka in sitt revir helt enkelt. Stora och imponerande byggnader som höjer sig över folkets hus och hyddor har alltid gått hand i hand med maktanspråk och kontrollbehov. Att kunna glorifiera makten och härligheten genom att bygga större och högre än alla andra. Se gamla tempel från Rom och Grekland. Se de medeltida katedralerna och kyrkorna (framförallt i södra Europa). Se EU:s megakomplex i Strasburg och Bryssel. Se tornbyggandet i det medeltida Tuskana. Där rika familj skulle bräcka varandra genom att bygga högre och högre torn (San Gimignano är ett välbevarat exempel) som kunde synas vida omkring.

Alla dessa anspråk på makt och rikedom döljer sig bakom ett så till synes obetydligt anspråk som att få bygga ett torn i Schweiz. För det handlar om, såsom Dan Jönsson skrev i DN, vem som ska få synas. Om att "arkitekturen, liksom den offentliga konsten, griper rakt in i politikens hjärta eftersom den formulerar svaret på [frågan om vem som ska synas]" och att när "ett offentligt konstverk skapar debatt ... är det inte för att folk är dumma. Utan för att man förstår att representation är en fråga om makt."

Till syvende och sist handlar det om vilka symboler som skall tillåtas i den offentliga gemenskapen. Den gemenskap som främst kännetecknas av ett samförstånd om minsta gemensamma nämnare som inte betraktas som stötande och som varierar med kultur, land och tidsepok.

Det samförstånd som för oss omfattar stöd för demokrati, tolerans för det begränsat avvikande, jämlikhet, yttrandefrihet, sexualitet o.s.v. Det samförstånd som religiösa galningar inte uppskattar eftersom det drar undan mattan för deras krav på att få styra liv och tankar. För deras krav på att man ska vara rättroende från vaggan till graven, från kläderna till tanken. För deras dystopiska dröm om en religiös och oföränderlig värld. Om ett statiskt samhället där alla ska lyda diktaten från ledaren. Ledaren som med guds makt aldrig får ifrågasättas, aldrig kritiseras, aldrig bytas ut. Kort sagt drömmen om en mardrömsvärld.

Det är detta vi naivt stöder genom något så enkelt som att tillåta något så trivialt som ett torn i sten. Vi stöder religionens symboler för sitt anspråk på makten över våra liv.

Hade symbolerna varit politiska, såsom tyska solkors, hade ingen ens kommit på tanken att ifrågasätta omröstningen. Men så fort symbolerna och uniformerna är religiösa, då ska det hymlas, smygas, mumlas och krypas. Då ska det svamlas om religionsfrihet och demokrati. Trots att de krafter man stöder är totalt ointresserade av just den demokrati, frihet och mångfald som man gömmer sig bakom. Religionen är satt på någon sorts piedestal och dess utövare har blivit ett frälse som aldrig får ifrågasättas eller kritiseras. Hur grumliga ideer som än frodas i dess skrymslen och vrår. Det må vara demokratihat, kvinnohat, sexualfobi, stympning och förtryck. Men påstår man att det religiöst, så är det plötsligt helt legitimt.

Kultureliten har här fullständigt abdikerat från sin roll att kritiskt granska. Den har glatt omfamnat en hal amöba av värdenihilistisk kulturrelativism där allt är ok. Ok så länge som det kan legitimeras av att vara genus eller icke västerländsk kultur och religion. Den totala mental härdsmältans slöhet. Denna upp-och-nervända Orwellska värld där "grundläggande fri- och rättigheter" bara gäller så länge folket röstar rätt. Rätt enligt eliten. Rätt enligt de med makten och pengarna.

Andra bloggar om Schweiz, religion, demokrati, elit, extremister, integritet, mänskliga rättigheter, politik, slaveri, åsiktsfrihet, upphovsrätt.